Tillbaks till "Förbannade GAIS"

Avgrundens käftar öppnar sig · 1976

”GAIS var mitt favoritlag i Göteborg under tidigt sjuttiotal.”
Torbjörn Nilsson, legendarisk anfallare i IFK Göteborg 1975-1986. 

GAIS era av uselhet börjar 1976. Det är då hopplösheten griper sitt kraftfulla tag kring förening och supportrar. Och allt tar sin början i den match som var tänkt att bli en enda stor grönsvart festtillställning, en karneval av publikrekord, sol och sätta uppkomlingen IFK Göteborg på plats. Vi snackar vårderbyt i maj 1976.

Men så blir inte fallet. Det motsatta sker. Och elände­skarusellen sattes tillsynes igång av en rad tillfälligheter. Efter att GAIS tagit ledningen kvitterar IFK Göteborg. Kenneth Wessbergs 2-1 mål blir därefter bortdömt, av många bedömare helt felaktigt, för offside. Strax innan hade grönsvarts Eine Fredriksson missat en straff. IFK gör därpå två mål och vinner matchen med 3-1. Allt inför rekordpubliken 50 690 åskådare. Aldrig någonsin, varken förr eller senare har det varit så många på en match i andradivisionen. Men vad hade GAIS för det?

– Med tio minuter kvar att spela ledde vi med 3-1, berättar den blåvite ikonen Torbjörn Nilsson om denna märkesmatch. Vår lagledare ropade åt oss att rusa direkt av planen och in i omklädningsrummet efter slutsigna­len eftersom han var rädd för vad som skulle hända när 50 000 stormade planen.

När domaren blåser för frispark strax innan full tid rusar den unge Nilsson lydigt av planen och in i omkläd­ningsrummet i tron att matchen är över och missar därmed slutet på den match som innebar avstampet mot den framtid som skulle prägla både GAIS och IFK Göteborg de kommande trettio åren.

Exakt i det ögonblicket när domaren blåser av matchen bytte GAIS definitivt position med IFK Göteborg. Det blåvita gamla storlaget hade samlat ihop sig efter sex ökensäsonger i andradivisionen och var rejält på gång. En värvningskarusell och storsatsning som aldrig tidigare skådats i Göteborg hade just startat, och 1976 års säsong var bara en transportsträcka för detta blåvita lag som bara skulle upp i allsvenskan efter att året innan ha missat uppflyttning med minsta möjliga marginal i sista omgången.

IFK Göteborg protesterade till och med hos fotbolls­förbundet för vad de ansåg vara ett felaktigt gjort mål på Fredrikskans. Ett mål som tog Kalmar FF till allsvenskan. Ove Kindvall och Björn Nordqvist var de mest meriterade nyförvärven. Och en ung Torbjörn Nilsson hade redan inför säsongen innan gått till IFK istället för GAIS.

GAIS är med och bjuder på den unge talangen från Jon­sered, men får se sig passerade av ett mycket starkare IFK. Kamraterna hade ridit på en hausse i Göteborg i ett par år och publiksiffror under säsongen 1975 som exempelvis 16 436 mot Blomstermåla, 19 841 mot Trollhättan och den riktiga publikdragaren, seriefinalen mot Kalmar FF med 45 951 på läktarna, talade sitt tydliga språk om vilket lag som hade mest uppmärksamhet i staden.

Det nya smeknamnet ´"Blåvitt" låg i var mans mun, poplaget IFK Göteborg mot tråk-GAIS som bara svett­luktande gamla gubbar höll på. IFK-schampo, Schytts och Anders Bernmars marknadsföring mot tystnadens klubb GAIS. Publikfesterna och de ekonomiska muskler allt detta medförde var en realitet GAIS fick känna på ganska drastiskt.

– Vi var med och bjöd på Torbjörn Nilsson och Rein Albo när de gick till blåvitt. Vi var med och bjöd på Reine Almqvist när han gick till GIF Sundsvall. I samtliga fall hade vi för lite pengar, sa GAIS dåvarande ordförande Bengt Bjerned i GAIS hundraårsbok.

Varför GAIS hade lite pengar var en gåta, föreningen hade spelat i allsvenskan sedan 1972, tagit bronsmedaljen 1974 och spelat i uefacupen mot polska Slask Wroclaw året därpå, men klubben hade trots detta dålig ekonomi. För stor kostym, för små intäkter och för dåliga värv­ningar sett till vilka pengar som lades på dem var ett par anledningar.

Dessutom saknade GAIS en ledare som kunde marknadsföra fotboll och föreningen. I klubbens styrelse satt den gamla tidens män, det blev alltför tydligt. Hos IFK Göteborg huserade Anders Bernmar.

– Att marknadsföra fotboll var något helt nytt på den tiden, och Bernmar var en av pionjärerna, säger Torbjörn Nilsson. Jag vet att GP-redaktionen brukade skämta om att han tillbringade mer tid där än på IFK:s kansli.

Ett rykte gör gällande att Nilsson givit klartecken till GAIS men hade en ångervecka på sig innan kontrakt skulle skrivas. Under denna vecka kontaktar Bernmar Nilsson och ger honom ett upplägg han inte kan motstå. Prata om att gå skilda vägar. En väg leder till himlen, den andra till avgrunden. Och GAIS har inte råd att betala för vägen till himlen.

– GAIS var mitt favoritlag i Göteborg under tidigt sjuttiotal, berättar Nilsson. De spelade den roligaste fotbollen och hade spelare som Kenneth Wessberg och Conny Aldorsson. Det var väldigt nära att det blev GAIS när jag flyttade från Jonsered, men något påskrivet kontrakt fanns det aldrig. Jag hade anbud från flera klubbar och valde till slut mellan GAIS som låg i allsvenskan och IFK som spelade i tvåan.

– Det var Anders Bernmar som fick det att väga över till IFK:s fördel. Han lovade att jag skulle få spela tillsam­mans med min idol Ove Kindvall, att det skulle värvas landslagsmän och att klubben skulle ordna ett civilt jobb åt mig. IFK var lika med noll då, det fanns inga pengar, men Bernmar lyckades ändå övertyga mig om att skriva på. De andra klubbledarna som ville ha mig hörde av sig en gång med anbud, Bernmar ringde mig två gånger om dagen i två veckors tid, och sådant spelar roll. Det Bernmar gjorde med IFK visar vad en duktig ledare kan göra, för han höll varje löfte han gav mig och att skriva på för IFK är ett beslut jag aldrig ångrat.

Att GAIS missade tåget var ett symptom på att föreningen var sjuk. Skulderna var stora, internt käbbel präglade föreningen sedan några år och stark press från supportrar med hatbrev, telefonsamtal mitt i natten och vandalisering av 1974 års succétränare Vilmos Varszegis bil, vilket fick honom att avgå mitt under säsongen 1976. Efter sjutton matcher låg föreningen två poäng från ned­flyttning. Tredjedivisionshotet öppnade sina käftar för första gången för en av svensk fotbolls stora klassiker.

Till slut lyckas GAIS gneta till sig en sjundeplacering. IFK Göteborg gick upp i allsvenskan i stor stil, vann serien med åtta poäng före Helsingborg och vad som hände med IFK Göteborg därefter vet vi alla. Ända tills nu hade Göteborgs tre allianslag varit mer eller mindre jämbördiga i både meriter och ekonomi. Men det året förändrade situationen för all överskådlig framtid. Både GAIS och Örgryte skulle komma att besöka seriesystemets lägre divisioner längre fram medan IFK Göteborg lyfte mot europatoppen.

Bitterheten mot IFK Göteborg som förening och deras allt större och växande supporterskara, skapade det intensiva hat mot IFK som bara gaisare kan känna, oavsett vad stockholmslagens supportrar än tror. Den Store Satan och andra tillmälen tillskrevs dem och deras framgång. Allt tar sin början här. Den tidigare starka rivaliteten hade varit en sak, men hatet som nu följer ett annat. Men allt bottnar egentligen bara i GAIS otillräcklighet.

Det som är signifikativt för GAIS historieskrivning i modern tid är den aura av negativism som nu slår ut i full blom bland klubbens supportrar och i dess förlängning även styrelse, tränare och spelare. Förbannelseteorier och Gud själv kraxas fram av olyckskorpar som förklaringar till klubbens allt mer tragiska öden. Det är ett febrilt letande i arkiven kring orättvisa beslut och sammanträf­fanden som anses drabba bara GAIS. Ingen annan klubb. Bara GAIS.

Nedflyttningen från allsvenskan året innan är ett sådant sammanträffande, föreningen åker ur på målskillnad, ett mål sämre än Halmstad, signifikativt nog insläppt i säsongens sista match hemma mot AIK, i dess absoluta sista kväljande stund av en fumlande och okoncentrerad Kjell Uppling. Nedflyttningen beror alltså inte på att GAIS varit dåliga under säsongen, utan på att Uppling i ett avgörande ögonblick skulle ha varit okoncentrerad. En tillfällighet alltså. Och det kommer mer framöver som många gånger om skulle bevisa tesen att just GAIS är sällsynt otursförföljt av orättvisa och slumpens nycker.

Men framgång under en lång period förtjänas genom hårt och kompetent arbete. Tur och otur jämnar ut sig över längre tidsperioder. Det är klart att förutsättningar kan förändras genom att en oljemagnat kastar miljoner på allt som har puls, men i slutändan är det faktiskt nere på planen det ska avgöras. Inte i en match, utan under en hel säsong. Och enstaka matcher vinner man på fotbollsplanen, säsonger vinner man i styrelserummet.

Den självuppfyllande profetian som gaisare går och bär på lite till mans föds just där och då. Allt som hände säsongen 1976 med missad direktåterkomst till fotbollens finrum bara uppfyllde allt som gaisare i gemen känt inombords sedan länge: att det är något ruttet med Göteborgs Atlet & Idrottssällskap.

Föreningen hade under senare år alltmer kommit att skötas av entusiaster och där i mitten av sjuttiotalet var det extra tydligt att det inte var tillräckligt.

Tidigt i sällskapets historia var klubbens ledare bland de främsta i landet. Joel Björkman, aktiv som spelare med två landskamper i bagaget och medlem i fotbolls­förbundets styrelse redan 1924, hade styrelseposter i GAIS från 1911 till 1955. Ytterligare en gammal spelare, Albert "Abben" Olsson, var framgångsrik och aktiv och ledare i klubben i 63 år. Med allsvensk skyttligaseger 1927 och tio landskamper var det få som slog "Abben" på fingrarna. "Abben" filosofi var att inget säga till någon utanför den innersta kretsen. När journalister bad om laguppställningen svarade "Abben" att "spekulationer får ni stå för själva". Detta gjorde att GAIS blev kända som tystnadens klubb. En devis som till och med fanns på föreningens brevpapper i några år. Det finns andra som den legendariske ordföranden Gustaf Allersten. Han satt på posten i 32 år och tog den allsvenska degraderingen 1938 så hårt att han erbjöd sig att avgå. Alla ledare som ingen tycks kunna axla manteln efter. Samtliga dessa tre är borta från styrelsen när femtiotalet är över och klubben börjar då få det svårt sportsligt.

Det finns en rad saker som GAIS misslyckades med 1976 och de närmast föregående åren förutom att få in kraftfulla visionärer och ledare med föreningsförankring.

Laget genomgår en svår generationsväxling – Sten Pålsson, Kenneth Wessberg och Hasse Johansson började bli gamla och skadebenägna, fullgoda ersättare och någon som kunde axla ansvaret fanns inte.

Ekonomin drogs med gamla skulder. Den nedlagda ishockeysektionens ryggsäck fylld med skräp belastade fortfarande sällskapets ekonomi. Extraordinära intäkter som proffsförsäljningar saknades helt. Ett exempel är när Eine Fredriksson efter nedflyttningen från allsvenskan 1975 provspelar hos Hamburger SV och blir bortvald till förmån för Europas då bäste, Kevin Keegan. Det blev till att åka hem och sälla sig till vinterträning med GAIS i andradivisionen.

Sponsring var ett okänt begrepp för GAIS i en tid när alla andra elitklubbar började inse att där fanns stora pengar att hämta.

Interna stridigheter hade präglat klubben under decennier. När det väl var sportslig framgång drog alla åt samma håll, men när snålblåsten kom dök konflikterna upp. En gemensam åsikt hos de som varit verksamma i GAIS under de här åren är att de påtalar nödvändigheten av en stark ledare och pekar på att problemen uppstått när ledningen har vacklat och varit svag.

Publiken var också ett problem. Gaisarna kände sig allsvenska men hade inte ett allsvenskt lag att hålla på, vilket kunde medföra ett fantastiskt stöd i medgång, men hårda ord i motgång. GAIS skulle snabbt tillbaka, vilket innebar snabba lösningar, för mycket pengar till spelare som inte höll måttet. Pressen blev stor på dussinlirare som Lasse Liljeblad som i andra sammanhang kanske kunde ha blivit en fullgod elitspelare i fotboll. Summa summarum var det inte mycket som stämde där i mitten av sjuttiotalet.

Luckan efter veteranerna som lämnade styrelsen under femtiotalet hade i viss mån axlats av visionären Åke Lindegarth. Under Lindegarths tid värvades talanger som Sten Pålsson, Hasse Johansson, Hasse Samuelsson, Kurt Axelsson och Janne Olsson som alla blev landslagsmän. Fixstjärnor som Gunnar Gren, som tog upp klubben till allsvenskan, hämtades hem och jippon som drog till sig intresse för klubben lanserades. Lindegarth ledarstil var den totala motsatsen till "Abbens" devis om tystna­dens klubb och de nya tagen förde GAIS in i framtiden. Lindegarth blev sällskapets första klubbdirektör redan 1964 och satt på den posten i tre år. 1970 lämnade han definitivt GAIS för att satsa på sitt civila arbete. Det Lindegarth byggde upp räckte för en fin start på sjuttiotalet, då GAIS var allsvenskt fem säsonger och krönte epoken med uefacupspel 1975. Men det var bara konstgjord andning som fick Makrillarna att sprattla de åren. 1976 tog det slut. Då fanns inga visioner kvar, bara gnagande minnen av snart svunnen storhet.

"Förbannade GAIS" kostar 100 kronor, inklusive porto och moms. Vi skickar boken direkt hem till dig tillsammans med en faktura.

Fälten markerade med * är obligatoriska.